Möte på Spadarvet

Ibland kan det kännas lite ledsamt att skriva om en person som Karin Larsson som gick bort för åttioåtta år sedan. Hur fäst jag än blivit i henne kommer vi ju aldrig att mötas. Hon skriver i dagboksanteckningar efter Carls död att hon påbörjat sådant skrivande flera gånger förut men rivit sönder det. Som jag önskar att hon sparat dem, längst ner i en låda, långt från dåtidens ögon men som en hälsning till oss, nu. Det hade varit ett sätt att mötas.

Men jag kom ändå en liten bit på vägen när jag mötte Marit Frieberg, Kerstis dotter och Karins dotterdotter. Hon gick bort i våras, nästan 92 år gammal, men vi fick ändå några pratstunder förra året. Hon om någon borde ju ha trädgård i blodet som dotter till trädgårdsutbildade Kersti och till stor del uppvuxen i den ymniga trädgården på Spadarvet.

Där bodde hon också när jag träffade henne, men i det äldre huset där en gång rättaren Kvarnberg bott. När jag gick spången över kraftverksdammen på väg till henne första gången tänkte jag på hennes far, Axel Frieberg, som skrev en fin bok om Karin. Där menar han att allt kretsade runt Karin, hur tillbakadragen hon än verkade, och man lär sig mycket om människan Karin mellan raderna såväl som i den skrivna texten.

Marit bjöd på lunch på glasverandan med utsikt ner mot Sundbornsån och trädgården. Över kaffet började vi prata om Karin och trädgården. Marit var bara tre år när Karin dog och hon sade genast att hon inte hade så många minnen av sin mormor, men mycket kom ändå fram, ibland som minnen via  Kersti. Och så dök minnet av kryddbuketten upp, den som Karin gjorde varje dag om sommaren och klippte över salladen. Körvel, persilja och dill. Kersti lade till gräslök också och fortsatte traditionen i sin egen familj. Tänk så starka just ett doftande minne är.

Vi pratade vidare om trädgården på Lilla Hyttnäs och om hennes egen trädgård och hon tyckte nog att det hade blivit lite för tungt att sköta den, även om hon förordade rufsiga trädgårdar med mer känsla är disciplin bland växterna. Vi pratade plantor och jord och odjur så som alla vi trädgårdsodlare alltid gör. Så småningom kom vi in på Karin och hennes stil och jag nämnde den skotske konstnären Charles Rennie Mackintosh. Där hittade vi en verklig gemensam nämnare, en favorit för oss båda som vi diskuterade spår av i Karins konst. Tiden flöt iväg i ytterligare ett av dessa fantastiska möten med människor runt Karin som jag fått vara med om.


Några veckor efter detta första möte satt jag med ett glas vin vid floden Loing i Grez. Jag hade hittat Axel Friebergs bok i biblioteket och tog den som återläsning till vinet. När jag slog upp titelsidan såg jag en dedikation, skriven med en vänlig rund handstil den 17 juni 1993. ”Till biblioteket i Hotel Chevillon med tack för senast och hälsningar från författarens dotter. Marit Frieberg. Allt går i en cirkel och nu är både Karin och Marit borta. Men minnena finns kvar.